Resfeber mamastyle

Imorgon åker jag till Stockholm. Det ska bli väldigt väldigt roligt. Jag har längtat. Det är den tredje ordentliga gången jag lämnar Ingrid. Första gången var när jag var på restaurang med Johanna, Cecilia och Karoline. Den stora grejen var att det var på kvällen. Det var i höstas någongång. Allt kändes hunky-dory tills vi väl skulle gå, då fick jag en sådan klump i magen att Cecilia var tvungen att skämta med mig i vansinnestakt hela vägen till restaurangen för att rädda min mascara.

Andra gången var när jag skulle på spa med Johanna och vara borta över natten. Ingrid hade haft en av sina värsta nätter någonsin natten innan och Love var, redan innan jag stack, ganska mör. Det är en speciell känsla, den där klumpen. Det är en sorts ångest, så klart, men av speciell karaktär. Det låter kanske skumt men den påminner mig om när jag frågade chans på Martin Persson i klassen utan att tänka mig för och han svarade ja. Hjälp! Precis som om en del av mig tänker "Ja, men oj så roligt och spännande" utan att fråga den andra delen, kärnan. Ett mycket bättre exempel är när jag åkte till Israel när jag var tio. Det hade varit bestämt i väldigt många månader och jag hade pratat om det med alla och en var. "Ja, jag ska vara borta i en månad", "Utan mamma och pappa, yes", "Det ska bli så himla kul!". Sen stod jag där i rulltrappan på Kastrup och så stannade mamma nedanför den. Hon skulle inte följa med! Klump.

Så imorgon kommer klumpen ännu en gång återuppstå. Jag får väl sitta och snörvla på tåget.