Med Lea i sandlåda

Söt i rött

Feber

Ingrid är sjuk. Logisk fortsättning på inlägget om dagisstarten. Det är inte farligt, hon hostar och har feber. Men oj vad stora känslorna blir när ens unge har feber. När hon ligger alldeles genomsvettig i pyjamasen för att man nyss gett henne Alvedon och febern är på väg ner. När hon liksom ynkar i sömnen men inte orkar vakna ordentligt. Hennes kropp är varm och alldeles alldeles alldeles avslappnad. Nästan som när hon var pytteliten och liksom inte hade fått muskler än.

Dagis: första dagen

Det har höjts en del röster (en del har hörts enda från Paris) angående brist av uppdatering kring inskolningen. Vi har varit så förbannat trötta att vi inte orkat. Men det tar vi igen nu i vad jag lite klatschigt valt att kalla ”den legendariska fredagsuppdateringen som täcker fyra dagars dagisinskolning!!!!”.

Sju barn, sju inskolningar, fyra dagar, fyra inlägg.




Klockan nio släpps kidsen in och blir genast självständiga. Springer runt och leker. Paniken växer när jag inser att vi kommer att tvingas sitta sju föräldrar och umgås intensivt med varandra i fyra dagar. Fem timmar i sträck. Tjugo timmar påtvingad social samvaro. Medan våra barn klarar sig själva.

Efter en halvtimme har vi gått igenom alla tänkbara ämnen kring vår avkomma. Potträning, kost och tandborstning, allt är redan avhandlat. Fyra och en halv timme kvar. På första dagen. Som på given signal blir alla varse att en rejäl tävling i politisk korrekthet kanske skulle kunna få tiden att gå. Så vi sätter igång.

Rond ett: Könsneutrala kläder. Ingrid valde mössa själv på morgonen. Hon ratade den röda till förmån för blåbärsmössan. Jag är henne evigt tacksam. En annan liten tjej hade jordgubbsmössa. Jag himlade med ögonen i smyg.

Rond två: Kost. Kött och socker är förkastligt. En av föräldrarna hade minsann sett en annan förälder mata sitt barn med russin i barnvagnen. Vi enades i en upprörd inandning. Jag nämnde ingenting om den pepparkaksfestival som jag och Ingrid deltagit i den senaste månaden. Jag hittade inte heller anledning att ta upp Ingrids imponerande intag av kattmat.

Rond tre: Kultur. Det pratades en del om pedagogiska barnprogram. Jag berättade stolt att vi minsann slängt antennkabeln till vår tv. Jag sa dock ingenting om att Ingrid kan hämta Disneys ”Djungelboken” från hyllan, öppna fodralet OCH sätta in den i DVD-spelaren.

Dagis: andra dagen

Halvdag. Fram till lunch var vi på dagis. Ingrid ville ha röd mössa idag. Man kan inte vinna alla strider. Eftermiddagen var jag och Lisa på ultraljud och Ingrid hos Margareta. Rutinerna börjar sitta. Fruktstund. Samling med sång ”…så skickar vi trumman till Charles-Didrik. Och när han spelar så sjunger vi såhär….”

Ultraljudet gick bra. Doktor X var pigg och i gråskala.

Dagis: tredje dagen

Tredje dagen. Vi blir insläppta vid nio. Först den vanliga samlingen med sång ”…så skickar vi trumman till Charles-Didrik. Och när han spelar så sjunger vi såhär….”

Sen gick vi ut. Ingrid älskar rutschbanan. En förälder från någon annan avdelning försökte snacka upp mig med isbrytaren ”Och vilken avdelning går ditt barn på då?”. Samtalet dog ut när jag inte visste vilken Astrid Lindgren-plats Ingrid tillhörde. Rätt svar visade sig senare vara Körsbärsdalen.

Dags för en snabb-Quiz. Ni kan lämna era svar i kommentarsfältet.

Fråga 1. Vilket barn på avdelningen Körsbärsdalen äter absolut ingenting till lunch förutom max smöret från en macka?

1. Andreas X. Zahra 2. Ingrid

Fråga 2. Vilket barn på avdelningen Körsbärsdalen skriker i särklass högst när hon eller han inte får den leksak hon eller han är sugen på?

1. Charles-Didrik X. Astrid 2. Ingrid

Fråga 3. Vilket barn på avdelningen Körsbärsdalen sover absolut minst av alla barn på Körsbärsdalen?

1. Joaquin X. Cecilia 2. Ingrid

Dagis: sista dagen

Vi började dagen med samling. Och sång. ”…så skickar vi trumman till Charles-Didrik. Och när han spelar så sjunger vi såhär….”.

Sen börjar helvetet. Alla föräldrar skickas ut i personalrummet. Och personalen ska själva ha hand om barnen utan vår inblandning. Det är något av det jobbigaste jag har varit med om. Inte att lämna mitt barn, det har jag gjort tidigare. Men att sitta i en ring med främmande människor, utan möjlighet att göra någonting annat än att kallprata om ingenting. Jag var sjukt rastlös och det var alla andra också. Vi fick inte lämna rummet. Vi fick inte ens reda på hur länge vi skulle sitta där.

En halvtimme, gissade någon. Kanske en timme. Men det varade hela jäkla dagen. Trångt, ingenting att läsa och massor av människor som helt tömt ut sina samtalsämnen. Ingrid klarade sig bra. Åt, sov (lite) och lekte. Och precis innan vi skulle gå hem så interagerade hon faktiskt med ett annat barn. Astrid. Nya dagispolaren. Yes.