Alltså. Jag får så mycket bilder i huvudet av tanken på att vara resursperson i fråga om förlossningen. Hur jag med en sval Florence Nightingale-hand lugnande smeker någons panna, Lisas eller Loves spelar ingen roll. Hur jag med skärpa i rösten gör en "Nurse! No!"-insats. Hur det skulle kännas att i verkligheten faktiskt vara med när Bobo möter dagens (eller lysrörens) ljus.
Det är faktiskt helt ofattbart. Det är att storgråta så där mycket så att det blir obehagligt när folk tittar på en och man får röda fläckar i ansiktet och överläppen liksom åker upp fast man verkligen försöker att få den att hålla sig på plats. Jag är så lättrörd numera och speciellt när det kommer till er unge, jag är inte säker på att jag skulle klara en sån sak med hedern i behåll. Fast det behöver jag väl kanske inte säga till någon som är beredd att ha mig närvarande när hennes underliv brister.
Jag är så fruktansvärt glad att ni ska få en bebis och jag är så himla glad att vi är så här bra vänner att det är möjligt att jag i ett väldigt osannolikt undantagsfall kanske är med när Bobo föds. Jag skulle aldrig låta den stackars ungen glömma det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar