Ikväll skulle jag lägga Ingrid. Vi låg i hennes säng och jag skulle berätta något. Helst om en djurvän. (Ingrids pappa brukar berätta om sin kompis Hasse som är elefant.) Jag började berätta om Brutus, min orm. Jag berättade hur han såg ut och vad han gillade att göra. Ingrid frågade direkt om Brutus var på riktigt och det var han, jag hade faktiskt en orm som hette Brutus förr. Efter en stund skedde följande konversation:
- Mamma, är Brutus död nu?
- Ja.
- Vem har ätit upp honom?
- Ingen. Han dog för att han var gammal.
- Men jag ville träffa Brutus!
Sen började hon gråta. Och sa:
- Mamma, snälla, kan du berätta något roligt. Som inte är sorgligt. Där ingen är gammal eller död.
Så då gjorde jag det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Så extremt sorgligt när ett barn på tre år säger så. Du hittade väl något riktigt roligt att berätta.
Ingrid har bästa mamman
Det blev en favorit i repris, blå kaninen. Blå kaninen är Ingrids alter ego och hittar alltid kompisar överallt. Sen äter de som regel glass.
Skicka en kommentar