I natt har Ingrid sovit helt okej, fram till klockan sex. Sen tog det stopp och inte skulle hon sova förmiddagslur heller.
Varje dag står jag och filosoferar om min egen attityd till livet i allmänhet. Jag kan vara så väldigt gnällig. Som idag till exempel. Ingrid somnar till, jag skuttar i sängen och hinner precis dåsa av i tre minuter innan jag väcks av ett glatt skrik. Jag är mamma. Det är inte synd om mig. Jag har ju till och med fått sova i natt. Men ve och fasa för detta öde! Jag står och vaggar spjälsängen i självömkande förtvivlan samtidigt som jag väsar fram den obligatoriska "Änglamark". Tills jag tar mig i kragen, sätter Ingrid på golvet med leksaker och gör mig en god kopp kaffe. Hon sitter fortfarande där, helt glad. Nog vore det skam att klaga.
